trasdockans

Att andas utan att leva….

Julen har alltid en negativ inverkan på mej, utanförskapet i min egen familj
blir mer påtaglig det är nästan så man kan ta på skillnaden. Dom säger att jag var planerad men den känslan har jag aldrig haft snarare att jag hamnade mitt i mellan, i mellan dom “riktiga” barnen, dom som behövde stöd och kärlek uppfostran och uppmuntran. Jag har alltid klarat mej själv jag var envis och upprorisk jag skrek efter bekräftelse och kärlek vilket resulterade att jag fick ännu mindre av det jag behövde och mer av det jag redan hade, mej själv och ingen annan.

Jag   vet att jag till skillnad från min storasyster var väldigt krävande, jag krävde mammas uppmärksamhet jag krävde en massa saker men kände att jag aldrig fick tillräckligt tillbaka då försökte jag kräva ännu mer jag blev en riktig böld i röven för min syster som fick ta stort ansvar över mej den envisa elaka unge jag blev att utveckla. Mamma orkade nog aldrig riktigt med mig hon hade sina egna problem att handskas med och tog till slut till alkoholen för att orka med det hon brottades med. Min syster fick ta dom stora smällarna, det var hon som fick ge mej mat när mamma låg och sov efter en vild natt, det var hon som fick skydda mej mot dom tokiga karlarna som mamma hade en tendens att dra till sig. Min syster fick nog aldrig vara det barn hon hade behövt vara.

Så när mamma träffade ytterligare en dysfunktionell man när jag var 11 och syster 17 så tog min syster sitt pick och pack och flyttade till sin pojkväns föräldrar för att äntligen få lite lugn i sitt liv, men helt ifred fick hon naturligtvis aldrig vara hon hade redan en påtvingad mammaroll för mej och kände sig nog skyldig att vara mer involverad än hon önskat.

Jag kan själv känna att det var där mitt liv blev mer och mer dysfunktionellt och till viss del känns det som det var då jag fick bli vuxen och ta ansvar helt för mej själv, och jag hade igentligen inte verktygen för att bli vuxen. Men jag försökte ack vad jag försökte…………..

Om mamma hade problem med alkoholen innan så blev hon och hennes nya man snart riktigt alkoholiserade, deras fester varade från kväll till morgon från morgon till kväll och att jag överhuvudtaget tog mej till skolan under denna period var nog ett mirakel isig. Fyllan och slagsmålen avlöste varandra, och det sket sig rätt snart mellan mej och min mammas nya till skillnad från mammas förra idiotkarlar som slog henne fördärvad så roade sig denna nya man med att försöka uppfostra mej, en rebellisk tonåring utan respekt för auktoriteter skulle veta sin plats köttbullen, tjock och värdelös var ord som ekade inom våra väggar och när jag sa ifrån och det gjorde jag med råge, så åkte knytnävarna fram för att piska in lite respekt i den äckliga envisa ungen.

Tonåren var riktigt jobbig, jag hade svårt att hitt min roll i livet fram till i slutet på sjuan gjorde jag ändå hyfsat ifrån mej i skolan, men sommarlovet mellan sjuan och åttan blev jag en riktig rebell och festade varje helg, förlorade oskulden till nån okänd i ett tält på epa träffen. Tack vare min mammas egna alkoholkonsumtion och ständigt påfyllnad av sprit så var tillgängligheten lika stor som godis i en godisbutik. Och drack gjorde jag allt som fanns tillgängligt och mer därtill, blandade med tabletter för att få mer effekt, rökte hasch, sniffade lim o bensin, tog amfetamin listan kan göras lång. Däremot så är jag tacksam att min gräns gick där någonstans vid amfetaminet och jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig blev fast i något, för hur jag än berusade mej så gick den där känslan av tomhet att inte höra till inte över.

Och den finns där hela tiden trots jag nu hunnit bli 40 år.