trasdockans

Ni tog ifrån mej makten, ni som skulle vara professionella ni som var föräldrar före mej, ni som hade massa regler som jag inte hade. Ni ville ändra på mej, ni ville ta bort bandet vi hade för ni förstog inte, ni hade erat i bagaget , ni hade läst dom rätta böckerna och trodde ni hade rätt……men va fel ni hade, om ni bara insett! Ni tog bort min tro på mej som förälder, min tro på mej själv som människa jag och mitt barn fick lida för att ni trodde er ha rätt. Ni skulle granska oss med lupp se på oss som nån slags försökskaniner där vi skulle in i dom normalas mall om inte skulle vi säras på, ett barn skulle tas bort från sin mamma för att ni inte ville förstå, för att mitt synsätt som förälder inte var som erat.

Men jag tog tillbaka makten, kanske var det bara en fråga om timmar innan ni förstört det jag byggt upp trots allt, trots att tron på mej själv var borta men jag hade en styrka som ni inte kunde erövra den styrkan som bara finns hos en förälder som fått kämpa den styrka som finns hos en moder som fått vara både moder, fader och allt annat i sitt barns liv. 

Modersinstinkten och kärleken till sitt barn tog över, jag reste mej och tog morrande tillbaka makten på ett kanske i era ögon konstigt sätt men det gick, jag lyckades, jag vann över er ni som inte förstog, ni som var så duktiga, ni som läst i era böcker att en mamma som jag inte kan vara rätt mamma. Men med facit i hand vad är igentligen bäst?

Att ha sådana regler så att era barn inte kan leva upp till dom, att era barn hellre är ute på gatan än tala om för er vad som händer i deras liv? Att era barn drogar sig för att kraven på dom är så stora så dom inte orkar med?!

Jag har iaf ett helt barn, ett barn som tror på sig själv, som kan stå emot grupptryck, ett barn som talar om för mej när saker är fel, eller gläds tillsammans med mej när saker blir rätt. Ett barn som snart är ung vuxen, som har tro på framtiden och som vågar misslyckas för att han vet att jag sviker inte jag blir inte arg för att han misslyckas, jag tröstar och puschar på för att han ska orka stå upp igen när saker inte gått som han tänkt sig.

Jag har ett barn med en styrka som inte så många andra har. Kan jag då ha gjort så mycket fel? När ändå så mycket blev rätt!