trasdockans

Har varit riktigt illa i några veckor, axelmusklerna/lederna har värkt så jag knappt kunnat röra mej, trött som en sengångare och koppiös huvudvärk. Kom fram till att Lamotrigin ökade mina muskelsmärtor så den är det totalstopp med nu, fick en ny deppmedecin som jag inte vågat hämta ut ens, då led och muskelsmärtor även var en biverkan på den.

Har haft feberkänningar också och varit riktigt deprimerad, men jag tror deppigheten beror på den ständiga värken och kommer bli bättre bara jag blir smärtfri.

Läkarvården är ett stor kapitel för sig själv, den första läkaren nästan hånade mej och sa att det var nått jag får leva med, skrev ut Celebra ist för Pronaxen för inflammation, men kanske hade jag tur att den var slut på Apoteket. För när jag kom till en annan läkare sa hon att Celebra inte nå gärna skrevs ut till folk med magproblem.....suck. Hur som helst ordnade den nya läkaren remiss till magnetröntken och så ska jag få järninjektioner för järnbrist.

Sjukgymnasten skulle på semster så nån smärtlindring därifrån är inte aktuell förrän i slutet på Juli, så jag fick ringa läkaren igen och nästa vecka ska det provas med kortisoninjektioner och jag ber till gud att det kan hjälpa mej iaf tillfälligt.

Vet inte vad som är hönan eller ägget, sen september förra året har det varit mycket, en tandutragning på en frisk tand då den brevid hade en spricka i sig, dom försöker rädda tanden med sprickan med rotrensningar som gjorde mej sjuk. Gjorde en abort i november, sen en sterilisering i Januari, fortsatt problem med tanden som fortf är kvar men avaktar med rotfyllning då det känns lite onödigt iom att den krånglar. Mediceneringar som gör det värre och det tar tid att få någon att tro på en.

Det är djäkligt märkligt alltihop är lite bättre direkt när jag vaknar sen under dagen ökar smärtan och jag blir tröttare och får mer huvudvärk, igår även feber och kände mej allmänt sjuk. Tramadol som är starka värktabletter hjälper inte, det som lindrar lite är TNS plattorna.

Jag orkar inte så mycket så på midsommarafton åt vi lite gott och låg och kollade på serier.

Det är lite mycket i mitt liv just nu......på jobbet, i min relation med mitt barn och med min kropp så jag orkar inte uppdatera så ofta som jag vill!

Men måste bara rekomendera en kille som bygger hemsidor http://www.designpalatset.se/ som hjälper oss på jobbet då vi har strul med webhotellet.

.

Var till läkaren igår för mina muskelbesvär och hux flux har jag Myalgi :S att det kunde vara några medeciner som gör denna biverkan det som står i fass som biverkningar är bara humbug alltså enligt han den nya staffetisen. Stor djup suck.....jag känner mej bättre sen jag slutade med lanzon men skulle verkligen behöva något annat för halsbränna. Jag  få exprimentera med dom receptfria som finns och sen gå tillbaka till läkaren om det visar sig bli bättre av att sluta med Lanzon.

Ska ta tag i mitt liv och mina kropp ska försöka sluta med alla medeciner ska hitta en motionsform som passar och ändra min kost så IBSen blir mindre påtaglig.


Jaja  solen skiner från en klarblå himmel och det älskar jag :)

Han är snar 18år och har haft en tuff början, han var negativ till skolan redan på lekis och under åren blev det knappast bättre. Vi har haft det rätt jobbigt, men han läste in det han missat 1 år på IV sen började han Industriprogrammet i höstas men han har fortfarande svårt att fatta att han måste komma i tid och vara där för att få bra betyg :S

Han hade iaf nationellt prov i Engelska idag och hade han haft bättre närvaro hade han lätt kunnat få ett typ MVG betyg, men  istället ligger han på gränsen till knappt godkänd. Blir så sorgsen då han har potential att gå hur långt som helst i sitt liv men han orkar inte :(

Fick precis samtal av min chef, hon har bokat en tid åt mej på Allergikliniken och jobbet betalar! Jag är så previligerad att få denna chans till ett nytt och förhopningsvis friskare liv!

Och för första ggr i mitt liv ska jag prioritera mitt liv och min kropp!

Vaknade med värk i huvudet och hela axelpartiet känns som det är typ 10ggr mindre än det borde vara.:( Hade en bättre dag i går så jag var helt säker på att utesluta Lanzon skulle vara ett rätt beslut. Men det är det kanske ändå vet inte hur lång tid den har "inflammatorisk" verkan på kroppen, om det nu är den som ställer till det.

Fick vara hemma från jobbet, tog 2 treo och 2 tramadol som fortf inte har verkat fullt ut. Jag vet att treo inte är det ultimata för magen men det känns som den ökar på blodcirkulationen lite så idag fick det bli treo.

Är inne på att försöka sluta med så många medeciner det går och övergå till naturprodukter, sen får jag tillföra dom medeciner som jag absolut inte kan vara utan och dit hör no egazilen.

Jag undersöker för tillfället vad som skulle vara bäst att börja med vad som gäller naturmedecin, en riktig utrensning kanske vore på sin plats och sen snälla bakterier för magen.

Jag är ingen lätt människa att leva med..... jag är skadad av min barndom och det krävs enormt av den som lever tillsammans med mej. Men jag hittade givetvis inte den bästaste för mej heller, det är väll dumt att tro nått sånt.

I Aug har vi bott i hop i 1 år och djäklar vilken resa, jag har gjort slut nästan en ggr i veckan för jag blir så osäker på mej själv och på hans känslor. För 2-3 veckor sedan bjöd han hem en tjejkompis och vi 3 satt och drack lite öl och spelade kort, vi blev rätt fulla allihop och jag tror jag började känna mej utanför för dom prata de gamla minnen och grejer och gjorde inte ens nått försök att bjuda in mej i samtalet.......jag blev mer och mer ledsen och jag tyckte det mer och mer började likna att han limmade på den tjejen som dessutom är 10-15 år yngre än oss. Det blev hur som helst världskrig och jag försökte kasta ut honom, men han vägrade jag blev ledsnare och lesnare och argare också, men ni ska inte tro att bruden hade förstånd att ge sig iväg......tror sambon betalade taxi åt henne till slut för framåt småtimmarna var hon iaf borta.

Den episoden skadade mej svårt alltså när jag vaknade dagen efter kändes det som dom hade haft sex framför ögonen på mej.....alltså dom hade ju inte det men känslorna fanns där, jag kände mej kränkt, äcklad och ville helst flytta till en annan lägenhet helst igår för jag mådde så dåligt. Jag vet att alkohol förstärker ens känslor och att man inte alltid ser saker som dom är, MEN känslorna bor fortfarande kvar där och jag har på något vis dragit in mej i mitt skal och vill inte känna något för honom mer för om jag känner så blir jag sårbar och sårad precis som det alltid varit.


Jag vet inte hur detta kommer fortsätta, vet inte om det som hände gjorde att jag inte törs släppa fram nå känslor eller så dog känslorna då.......... :(

Slut på sömnmedecin så natten innehöll inte så mycket sömn. Men tog iväg mej på jobbet trots sömnbrist, mensvärk och den kroppsliga värken, IBSen i form av orolig mage är ju alltid med.

Lär ringa och tjata på Psykiatriska mottagningen om läkartid igen då jag skulle haft tid i Januari för medecinbyte, men i denna kommun fungerar verkligen inte psykiatrin, det finns aldrig läkare, fick vänta på terapi i 4a år hann gå hos henne ca 7 ggr sen blev hon långtidssjukskriven.....suck.

Idag är det tvättstuga på schemat, matlagning sen blir det att börja läsa en bok som kom i dag, Sofie Sarenbrant-Vecka 36, ska bli spännande.

Ni tog ifrån mej makten, ni som skulle vara professionella ni som var föräldrar före mej, ni som hade massa regler som jag inte hade. Ni ville ändra på mej, ni ville ta bort bandet vi hade för ni förstog inte, ni hade erat i bagaget , ni hade läst dom rätta böckerna och trodde ni hade rätt……men va fel ni hade, om ni bara insett! Ni tog bort min tro på mej som förälder, min tro på mej själv som människa jag och mitt barn fick lida för att ni trodde er ha rätt. Ni skulle granska oss med lupp se på oss som nån slags försökskaniner där vi skulle in i dom normalas mall om inte skulle vi säras på, ett barn skulle tas bort från sin mamma för att ni inte ville förstå, för att mitt synsätt som förälder inte var som erat.

Men jag tog tillbaka makten, kanske var det bara en fråga om timmar innan ni förstört det jag byggt upp trots allt, trots att tron på mej själv var borta men jag hade en styrka som ni inte kunde erövra den styrkan som bara finns hos en förälder som fått kämpa den styrka som finns hos en moder som fått vara både moder, fader och allt annat i sitt barns liv. 

Modersinstinkten och kärleken till sitt barn tog över, jag reste mej och tog morrande tillbaka makten på ett kanske i era ögon konstigt sätt men det gick, jag lyckades, jag vann över er ni som inte förstog, ni som var så duktiga, ni som läst i era böcker att en mamma som jag inte kan vara rätt mamma. Men med facit i hand vad är igentligen bäst?

Att ha sådana regler så att era barn inte kan leva upp till dom, att era barn hellre är ute på gatan än tala om för er vad som händer i deras liv? Att era barn drogar sig för att kraven på dom är så stora så dom inte orkar med?!

Jag har iaf ett helt barn, ett barn som tror på sig själv, som kan stå emot grupptryck, ett barn som talar om för mej när saker är fel, eller gläds tillsammans med mej när saker blir rätt. Ett barn som snart är ung vuxen, som har tro på framtiden och som vågar misslyckas för att han vet att jag sviker inte jag blir inte arg för att han misslyckas, jag tröstar och puschar på för att han ska orka stå upp igen när saker inte gått som han tänkt sig.

Jag har ett barn med en styrka som inte så många andra har. Kan jag då ha gjort så mycket fel? När ändå så mycket blev rätt!

Livet har gjort mej psykist sjuk så är det bara, sen att jag antagligen föddes med ett skört psyke är bara och gratta mej och önska mej lycka till!

Sitter fånge i en kropp som bara blir sämre och sämre, jag vet inte vad som är vad längre, har värk i hela kroppen som antagligen kommer från medeciner som inte går ihop (IBS 3 olika varje dag, Psyket O just nu för jag slutat med zoloft och väntar på medecin för Biopolär, Zopiclon för sömnen, 3 olika för värk). Började arbetsträna för en månad sedan på ett ställe där jag med stor sannolikhet kan få en fast tjänst men vet inte ens om jag fixar det, trots att det är något jag drömt om länge, att kunna arbeta iaf 50%.

Livet är orättvist det vet jag men ibland önskade jag att jag fick tillhöra den skalan som går lyckligt oberörda av denna orättvisa. Jag är fullkomligt medveten om att det finns dom som har det värre än jag, men ändå i det här läget kan inte det trösta mej, jag är bitter, avundsjuk och ledsen över allt jag drabbas av.

Jag är 40 år och känner mej som 70 ibland önskade jag var 70 så detta elände var slut nån gång.

Att andas utan att leva….

Julen har alltid en negativ inverkan på mej, utanförskapet i min egen familj
blir mer påtaglig det är nästan så man kan ta på skillnaden. Dom säger att jag var planerad men den känslan har jag aldrig haft snarare att jag hamnade mitt i mellan, i mellan dom “riktiga” barnen, dom som behövde stöd och kärlek uppfostran och uppmuntran. Jag har alltid klarat mej själv jag var envis och upprorisk jag skrek efter bekräftelse och kärlek vilket resulterade att jag fick ännu mindre av det jag behövde och mer av det jag redan hade, mej själv och ingen annan.

Jag   vet att jag till skillnad från min storasyster var väldigt krävande, jag krävde mammas uppmärksamhet jag krävde en massa saker men kände att jag aldrig fick tillräckligt tillbaka då försökte jag kräva ännu mer jag blev en riktig böld i röven för min syster som fick ta stort ansvar över mej den envisa elaka unge jag blev att utveckla. Mamma orkade nog aldrig riktigt med mig hon hade sina egna problem att handskas med och tog till slut till alkoholen för att orka med det hon brottades med. Min syster fick ta dom stora smällarna, det var hon som fick ge mej mat när mamma låg och sov efter en vild natt, det var hon som fick skydda mej mot dom tokiga karlarna som mamma hade en tendens att dra till sig. Min syster fick nog aldrig vara det barn hon hade behövt vara.

Så när mamma träffade ytterligare en dysfunktionell man när jag var 11 och syster 17 så tog min syster sitt pick och pack och flyttade till sin pojkväns föräldrar för att äntligen få lite lugn i sitt liv, men helt ifred fick hon naturligtvis aldrig vara hon hade redan en påtvingad mammaroll för mej och kände sig nog skyldig att vara mer involverad än hon önskat.

Jag kan själv känna att det var där mitt liv blev mer och mer dysfunktionellt och till viss del känns det som det var då jag fick bli vuxen och ta ansvar helt för mej själv, och jag hade igentligen inte verktygen för att bli vuxen. Men jag försökte ack vad jag försökte…………..

Om mamma hade problem med alkoholen innan så blev hon och hennes nya man snart riktigt alkoholiserade, deras fester varade från kväll till morgon från morgon till kväll och att jag överhuvudtaget tog mej till skolan under denna period var nog ett mirakel isig. Fyllan och slagsmålen avlöste varandra, och det sket sig rätt snart mellan mej och min mammas nya till skillnad från mammas förra idiotkarlar som slog henne fördärvad så roade sig denna nya man med att försöka uppfostra mej, en rebellisk tonåring utan respekt för auktoriteter skulle veta sin plats köttbullen, tjock och värdelös var ord som ekade inom våra väggar och när jag sa ifrån och det gjorde jag med råge, så åkte knytnävarna fram för att piska in lite respekt i den äckliga envisa ungen.

Tonåren var riktigt jobbig, jag hade svårt att hitt min roll i livet fram till i slutet på sjuan gjorde jag ändå hyfsat ifrån mej i skolan, men sommarlovet mellan sjuan och åttan blev jag en riktig rebell och festade varje helg, förlorade oskulden till nån okänd i ett tält på epa träffen. Tack vare min mammas egna alkoholkonsumtion och ständigt påfyllnad av sprit så var tillgängligheten lika stor som godis i en godisbutik. Och drack gjorde jag allt som fanns tillgängligt och mer därtill, blandade med tabletter för att få mer effekt, rökte hasch, sniffade lim o bensin, tog amfetamin listan kan göras lång. Däremot så är jag tacksam att min gräns gick där någonstans vid amfetaminet och jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig blev fast i något, för hur jag än berusade mej så gick den där känslan av tomhet att inte höra till inte över.

Och den finns där hela tiden trots jag nu hunnit bli 40 år.